Upprörd resenär

Ja jag vet att jag har lovat mig själv att aldrig bli en sådan människa som klagar, men nu kan jag inte vara tyst längre. På bra humör kom vi till flygplatsen, checkade in och skulle gå igenom första kontrollen. Personalen frågar då om vi har betalt avgångsavgiften som vi inte visste någonting om. Utan något val var vi tvugna att betala 25 dollar för att över huvud taget få gå till gaten. Okej 5 dollar det brukar man ha i småmynt som ändå inte går att växla in men 25 dollar, 25 dollar är mat i en vecka för oss, ett 15 pack öl eller en riktigt god och stor hamburgertallrik. Vissa saker är inte rättvist, hur sjukt som helst. 25 dollar det är rån, aldrig mer att jag ska flyga från denna flygplats. Tur i alla fall att man fick 15 min gratis internet, men nu är det dags att borda och jag ska dricka så mycket tomatjuice på planet att jag spyr. För 25 dollar ska jag dricka tomatjuice!

Australien nästa

Våra två sista dagar i Christchurch handlade vi för 50 dollar och oj vad vi skämde bort oss själva. Burritos med tonfisk, ost, guacamole, god öl, choklad, bröd, salami, mera ost, kaffe, ägg och mycket annat ligger nu och skvalpar runt i våra magar. Både bella och jag konstaterade även att vi älskar sängar, de är underbara och man får inte ont i ryggen av dem till skillnad från en 4 centimeter tjock madrass i bagageluckan på en bil!

De två sista dagarna här i Christchurch har mest bestått av att sova, äta, spela lite kort och kika på internet, allt i väntan på att flyga till Australien och Sydney. Som ni redan vet väntar redan Jesper, Niklas och Erik på oss där någonstans och vi ska försöka möta upp med dem så fort som möjligt. Planen är att stanna i Sydney i några dagar, kanske en vecka för att lära känna staden lite och undersöka möjligheterna till jobb. Bella och mitt önskemål är dock inte att jobba i Sydney utan åka ner till Melbourne och hälsa på Jack som vi lärde känna i Kanada och som kunde fixa ett jobb åt oss. Hur de övriga ställer sig till det är inte helt klart ännu men man vet aldrig, allt kan hända. Dessutom kanske vi möter upp med Beckie och Rich som ni kanske kommer ihåg från vårt Fiji-äventyr?

Ses i Sydney

P.s. här kommer några bilder på vår kompis enrico (han är en säl) och hans hemstad, Kaikoura.

Simma med delfiner

Kl 04.30 ringer klockan, som vanligt vet man inte vem man är, vad man gör eller varför man är i en bil men efter att ha vaknat till lite kommer minnet tillbaka. Idag var ju dagen då vi hade bokat att simma med de berömda akrobatiska huskydelfinerna, 05.30 var vår tid. Otroligt sömniga packade vi ihop bilen och körde in till stan där vi precis 05.30 steg in på Encounter Kaikoura, företaget som anordnade turen. Efter att ha bytt om till våtdräkt med tillhörande huva fick vi titta på en video om delfinen men också om vad vi skulle förvänta och inte förvänta oss. Visst var vi lite oroliga eftersom de tvingats ställa in de flesta turerna under de senaste dagarna på grund av otroligt skitigt vatten efter stormen och översvämmningarna. Men vi la hoppet på vår vanliga tur och jag tror inte vi kunde haft mer tur än vad vi hade. Men mer om det senare.
Runt kl 06.00 hoppade vi på en buss som körde oss till hamnen där vår båt väntade. och med ett gäng på ca 15 förväntansfulla men otroligt trötta ungdomar började sökandet efter delfinerna. Fortfarande såg man knappt sin hand framför sig, så mörkt var det men efter ett tag började himlen färgas rosa och förvandlades till en av de finaste soluppgångarna jag någonsin sett. Till och med vattnet färgades rosa och med den spegelblanka ytan såg det ut som en tavla. Jonathan satt på helspänn och spanade efter delfiner och såg 2 st, självklart missade jag båda men efter att kaptenen informerat oss om att den andra båten hade sett en hel grupp av delfiner puttrade vi ditåt. Solen som nu helt hade gått upp gjorde det lätt att se dom. Det var inte 10 fenor som stack upp utan närmare 150 st. Delfiner som visade upp sig och simmade ikapp med båten och gjorde volter åt alla olika håll.

Snabba ryck var det och utan att man hade förstått det var vi i vattnet med delfiner så nära att det kändes som en dröm. Med cyklopen låg alla och tittade ner i vattnet och plötsligt 10 cm under en dök flera delfiner upp. Första gångerna det hände flög hjärtat nästan ur halsen men man vande sig. När man tittade ovanför vattenytan showade delfinerna precis framför näsan på en och låg man med huvudet under vattnet kunde man leka en lek med delfinerna som gick ut på att simma runt i cirklar. Det är ett sätt delfinerna testar hur uthållig man är, får man ögonkontakt med en delfin ska man simma i en cirkel och delfiner simmar då runt runt och runt en och behåller ögonkontakten tills delfinen inte finner en intressant längre. Ett annat trick är att dyka neråt, direkt blir man omringad av delfiner som nyfiket studerar en.
Efter ett antal vändor upp och ner i båten för att ta oss dit där delfinerna var, vilket blev 4 simmningar på kanske 10 min var det dags att åka mot hamnen igen efter en kopp varm och god choklad.
Det finns mycket som jag har testat som man tror ska bli svårt att slå, visst det är inte lika läskigt att simma med delfiner som att kasta sig utför en bro, men det är definitivt det häftigaste jag gjort i hela mitt liv. Jag vet i alla fall nu vad jag vill födas till i mitt nästa liv.

Hamner springs

Efter att ha vinkats av begav vi oss mot pak n´ save, motsvarigheten till Willys skulle man kunna säga. Efter att ha handlat lite mat åkte vi mot Hamner springs, en stad ca 15 mil norr om Christchurch där vi hade hört att det skulle finnas hot springs. Så efter att ha spenderat en natt i vår nya och lite rymligare bil begav vi oss mot det varma vattnet som vi tyckte våra stackars kroppar behövde. Visst att det var kommerciellt, men till ett pris av 14 dollar fick vi sjunka ner i ett tiotal olika varma hotsprings, vissa för kalla och andra för varma. Vissa med mineraler och tillhörande äggmökslukt och andra utan. Efter att för länge sedan ha fått russinfingrar och när hela jorden snurrade under en var det dags att kyla ner sig igen. Och renare än vad vi varit på länge, med en underliggande doft av svavel (äggmök) begav vi oss ännu mer norrut mot Kaikoura där vi hade bokat tid för att simma med Husky delfiner ute i havet.
Innan jag glömmer, första natten i bilen låg vi och tittade på Scrubs eftersom datorn var fulladdad. Mysighetsfaktor plus.

Berättelsen om vår bil

Bilen, en Toyota av typen station wagon rullade på bra. Än så länge har enbart vi kört drygt 400 mil och det märktes på slutet. Men nu följer berättelsen om hur bra bilen var, eller hur bra den inte var men som alla fattade tycke för ändå.
Bilen;

• Drog enormt mycket till vänster
• Fläkten hade 2 funktioner, iskallt eller apvarmt
• Stereon gick inte över frekvensen 90.0
• Cd läsaren fungerade inte
• Vindrutetorkarna borde bytts för 3 år sedan
• Ratten låste sig ibland vid sväng i nerförsbacke
• Ratten skakade enormt vid hastigheter över 100 km/h
• Hela bilen skakade enormt när man bromsade i nerförsbacke
• Bilen, som var automat, behövde ungefär 5500 varv för att växla upp ordenligt

Men det blev alla våras favoritbil, tyvärr kunde jag och Jonathan inte förlänga kontraktet på bilen då bromsarna numera är totaltutslitna och metall går emot metall. Men vi har fixat oss en liknande bil fast silvrig. Det är glassigt!

Godmorgon

Sådär, nu blir det äntligen lite live uppdatering eftersom vi har kommit i kapp allt vi har gjort och sett som ni nu vet har varit ganska mycket. Nu är vi alltså i Christchurch där vi har tagit in på hostel för 2 nätter, för grabbarna 3 nätter. Hur skönt som helst med en egen säng och det enda vi i princip har gjort sedan vi kom hit för 48 timmar sedan har varit att dega i sängen. Okej, vi var ute och tog några öl en kväll och igår gick vi till affären och köpte 250 g choklad, en chipspåse och lösgodis för att sedan dega på rummet. Och ja, för er som undrar var allt gott bara det som jag och Jonathan köpte. Liver leker ibland. Men nu är det alltså dags för oss att dra vidare upp till Kaikura där det ska vara ett rikt djurliv med bla sälar, pingviner, albatrossar, valar och delfiner. Hörs om några dagar.

Resrutten

Godkväll kära vänner,
Såhär på kvällskvisten tänkte vi visa för er hur vi har rest runt här i Nya Zeeland. Hoppas det smakar. Sista biten på sydön från Christchurch startar imorgon, men ungefär såhär kommer det se ut.


Nordön



Sydön

Stora och små fåglar

Tänk hur mycket inverkan på ens humör vädret har, hur mycket jobbigare livet blir när det är regnigt och kallt och precis så var det på vägen till och i Dunedin. Som tur är har vi en bil att sitta och äta, läsa, spela kort, ja kort och gått leva i men fem personer med packning i en femsitsig bil blir det lite trångt efter ett tag. Den främsta anledningen till att vi åkte till Dunedin var att se albatrossarna och de syntes tydligen bäst då de blåste mycket då de helst glidflyger och inte flaxar med vingarna. Vi tog oss till den udden i Dunedin där de häckar och det var det enda stället i hela världen albatrossen häckade på fastlandet! Bella, Erik och jag tog en guidad och fick lite fakta om albatrossarna som jag tänkte presentera här:

• albatrossen väger ca 8-9 kg


• de har ett vingspann på upp till 3,3 meter!


• flyger i en hastighet upp till 125 km/h


• har oftas bara en partner i livet, skilsmässor händer men är inte vanligt förekommande


• ungfåglarna festar i några månader varje år tills det hittar sin partner

Oj, jag höll på att glömma att vi kört på världens brantaste trafikerade bilväg för den finns nämligen i Dunedin och har en lutning på 19 grader. Varje år anordnas en löptävling upp för den men vi nöjdes oss med att köra bil upp och ner för den vilket var mer än tillräckligt då vi lyckades helt och hållet slita ut högra frambroms på bilen (vi ringde till bilfirman och en indier talade gladeligen om för oss att det var inga problem, det hände ofta och att det bara var att spola bromsarna med vatten?! Och nej det fungerade inte men vi klarade oss i alla fall ända upp till Christchurch där vi är nu).

Precis när solen höll på att gå ner runt nio tiden på kvällen bevittnade vi en av de häftigaste naturupplevelserna hitills på resan nämligen när de blåa dvärgpingvinerna simmade in till stranden och gick upp för att mata sina ungar. Det var på samma udde som vi tidigare skådat albatrossen som dessa underbara små fåglarna kom upp när mörkret började falla. Det var mörkt ute och ganska svårt att se dem men de få lampor som fanns lös upp tillräckligt att man kunde se dessa 30 centimeters höga pingviner vandra upp för kullen. Vi alla blev helt förtjusta i dessa små varelser, det såg så overkligt ut, speciellt efter alla animerade filmer om pingviner som vi alla har sett och älskat.

Moeraki bumblingarna som vi körde förbi på vägen till Christchurch

Queenstown

Nästa stopp på vägen blev det äventyrsfyllda Queenstown, staden där man enligt rykten kan göra allt och det stämde faktiskt. Efter en natt campande fylld med sandflygor (som bits) var vi på morgonen redo att möta staden och allt vad den hade att erbjuda. Vi strosade runt på staden, längs vattnet och besökte turistinformation för att se vilka aktiviteter vi ville boka. Det skönaste var trots allt när vi väl hittat en pub alla ville gå till och åt lunch ute i solen med en kall öl i handen. En öl blev till två och lite glass på det.

Dåsiga men lyckliga efter maten tog vi oss upp med en linbana och provade på att åka "luge" vilket är som en mycket välbyggd lådbil man kör utför en backe (bana), riktigt skoj! Inte för att skryta men jag var snabbast av alla!

Som äkta vildmarksvildar avslutade vi dagen runt en lägereld (värmeljus) med sånger och öl långt in i natten.
Dag nummer två i Queenstown provade bella och jag på jet boating som var en unik upplevelse. En jet boat har två jetmotorer som suger in och spottar ut 800 liter vatten i sekunden, kör i 80 km/h och kan åka i endast 10 cm djupt vatten. Vi åkte i en flod som gick mellan höga klippor och åkte bara någon meter från stora stenar och gjorde 360 graders "spins". Dock var det inte riktigt lika läskigt som det låter, till vår besvikelse men i helhet en väldigt häftig upplevelse!

Vandring nr 2

Kan börja med att berätta att denna vandring var betydligt lugnare än den första. Denna gång fanns det till och med en stig att följa hela vägen upp till glaciären. På morgonen när vi vaknade sken solen så vi bestämmde oss för att vandra idag så vi tog bilen till parkeringsplatsen där vandringen utgick från. Problemet var bara det att de sista 6 km till den faktiska parkeringsplatsen var otroligt gropig och fylld med vatten så vi var tvugna att ställa bilen och lista ut en annan plan. Att köra bilen ända fram var inte att tänka på för med fem personer och en packning på 100 kg slår avgasröret i bara vi kör ner från en kant högre än 3 cm. Som tur var fick vi lift hela vägen fram och lättade började vi vandringen.
Solen låg högt på himmelen och vi började stiga uppåt för att komma till målet som var en glaciär. Efter någon timme i rask takt uppåt i princip hela vägen började vi ana målet och efter bara några hundra meter till såg vi glaciären och alla vattenfall som det fanns fler än ett dussin av. Svettiga som djur slängde vi oss ner på marken och smaskade på våra tonfiskmackor och efter lite fotograferande begav vi oss neråt igen. Efter ett stopp på vägen för ett iskallt bad i glaciärvattnet var vi snabbt nere igen och liftade tillbaka till vår bil igen. Väl där tog vi oss ett dopp till i strömmen med det mest inbjudande vattnet jag någonsin sett. Helt kristallklart och en härlig isblå färg, iskallt var det självklart också vad annars. Uppfriskande var ordet.

Hejhej

Nu börjar våra dagar här i Nya Zeeland ticka ner mot sitt slut, men ännu så kan allt hända. Jag och Jonathan har 4 campingdagar kvar medan grabbarna flyger till Sydney i övermorgon. Nu sitter vi på ett hostel i Christchurch och känner oss som kungar och jag som en drottning. Igår duschade vi i en riktig dusch med varmvatten för första gången på länge, och lagade en middag som jag kommer drömma om i år framöver. Eftersom det är svårt att laga avancerade måltider på ett stormkök har det mest blivit pasta och tomatsås, ris och bönor och tonfisk och bröd. Men dagen till ära igår blev det en lyxmåltid bestående av en god sallad, klyftpotatis och rotfrukter i ugn och en stekbit var. Helt otroligt, till middagen drack vi även rödvin, det går inte att beskriva känslan av att sätta tänderna i en blodig stek.
Okej ni har nog fattat poängen, så då börjar vi väl från början och berättar vad som har hänt och gjorts sen sist. Om ni läser i rätt ordning kommer det vara texterna ovanför och om ni läser det i fel ordning har ni precis läst allting. Men det är okej vi tycker om dig ändå.

Glaciärer och labyrinter

Dagens delmål var glaciären Franz Josef och dit kom vi efter redan någon timmes bilfärd. Vädret var inte på topp och eftersom vi inte betala någon guide att ta oss upp på glaciären (vilket var rekommenderat om man ville gå upp på den) gick vi bara till foten av den fotade lite.

Dagens huvudmål var egentligen berget Mt Cook för att vandra. Men efter att ha förstått att vägen vi ville köra dit inte var någon bilväg utan en livsfarlig gångled fick vi ändra våra planer. Att ta vägen runt till Mt Cook skulle bli en kanske 50 mils omväg och därför beslutade vi att skjuta upp vandringen och åka till Wanaka istället och det är härifrån jag skriver till er nu. Wanaka är en mysig liten stad som tydligen ska vara en av de dyraste och snabbast växande i Nya Zeeland. Vi har sovit över på en campingplast för första gången och blev efter ha försökt smita undan tvungna att betala en avgift på 7 dollar var. Dagen har vi tillbringat med att besöka ett ”puzzel museum” där vi gick runt i en 1.3 km lång labyrint och försökte lösa diverse kluriga puzzlespel. Efter lite bröd och tonfisk nere vid vattnet satte vi oss på en uteservering och avnjöt en öl (från det bryggeriet vi besökt tidigare) och spelade lite kort.

Greymouth

Efter att kvällen innan letat campingplats i drygt en timme nöjde vi oss med en grusplätt lite undanskymt från stora vägen där till vår glädje två bajjamajor var utplacerade. På morgonen vaknade dock alla, förutom jag (Bella) då ca 40 människor gick på toaletten. Vad vi inte visste var att vår campingplats låg väldigt nära starten för Coast to Coast, ett lopp på 24 mil där man springer, cyklar och paddlar kanot från Greymouth till Christchurch.
Efter frukost begav vi oss tillbaka in till stan där vi hade bokat tid för rundvandring och provsmakning på bryggeriet Monteiths, rundvandring tog ca 2 timmar och vi fick berättat för oss hur man faktiskt brygger vätskan som smakar så otroligt gott. Och så avslutades såklart rundvandringen med provsmakning av alla de 7 sorter öl bryggeriet har, och vilka goda ölsorter de hade, otroligt gott. En liten rolig historia som guiden berättade för oss om deras öl; Radler, var att en bryggmästare som inte hade tillräckligt med pengar för att dricka hela kvällen, bestämde sig för att blanda ölen med lemonad för att dryga ut ölen och få den att räcka längre. Detta var för flera hundra år sedan och än idag säljs alltså Radler, öl blandat med lemonad.

På eftermiddagen åkte vi vidare ner mot glaciärerna och på vägen stannade vi vid en otroligt vacker campingplats längs med en sjö där vi tog det lugnt, kastade boll, lagade mat och spelade kort innan alla blev sömniga och drog sig till kojs.

Fredag den trettonde

Nelson ska vara Nya Zeelands soligaste stad och den levde faktiskt delvis upp till sitt rykte. Mörka moln täckte himlen men rätt ovanför oss, och staden Nelson, strålade solen. Vi vandrade runt i denna mysiga stad med otaliga kaféer och hängblommor överallt. Efter ett kanske mindre roligt kyrkobesök hittade vi en för oss drömbutik, nämligen en två dollar affär, en butik där allting kostar två dollar! Tillsammans köpte vi en plasttallrik (en av de andra hade spruckit), en rosa skärbräda och jag fyndade en kalas grön keps, ett måste om man bor på camping. På väg tillbaka till bilen gick vi förbi en till två dollar affär och vi var ju bara tvungna att gå in där och som det skulle löna sig. Alla vi fem köpte en liten läsficklampa med klämma på men gladast var nog jag som nyss hade köpt en keps jag kunde fästa lampan på, snacka om tur.



Efter lunch på en tråkig parkering och att ha tappat och hämtat en handduk mitt i en rondell begav det sig söder ut igen. Vi stannade och beundrade en flock sälar längs vägen vilken gjorde både mig och Bella lyriska. Otroligt tjocka och vackra djur, vi blev båda kära på nytt. Jesper, Niklas och Erik var mindre imponerade eftersom de har flera sälar utanför Båstad/Torekov men de roade sig att kasta rugby boll till varandra.

Eftersom vi hade hört talas om några sevärda klippor på Nya Zeelands västkust var vi ju bara tvungna att åka dit för vad kan vara häftigare än klippor? Trots att bästa tiden att se dem är vid högvatten då vågorna slår och stänker högt upp i luften var vår visit vid lågvattnet väl värt mödan. Fantastiska klippformationer där det såg ut som hundratalts stenar staplats på varandra för att bilda dessa stora klippor!

Dagen till ära (fredag den trettonde) fick vi nästan motorstopp och blev stoppade av polisen två gånger. Trots det klarade vi oss oskadda från båda händelserna.

Wellington-Nelson

Den tredje dagen när vi vaknade upp i Wellington regnade det fortfarande, så för att vara helt ärlig såg vi inte så mycket av staden utan stannade mest på hostelet och tog det lugnt. Alla tyckte det var skönt med tak över huvudet och vi nöjde oss med att bara ligga i sängen och läsa och prata. Jag, Jonathan och Niklas var de enda som kom iväg och då gick vi till en park och till en rosenträdgård med över 3000 olika sorters rosor.

Men så när vi vaknade åt jag gratisfrukosten bestående av rostmackor och vegemite, för jag var den enda som hann upp i tid och sedan bar det av till färjeterminalen för att ta oss över till Picton på sydön, en resa som skulle ta ca 4 timmar. Efter lunch och lite kortspel var vi framme och som premiär på sydön regnade det faktiskt fortfarande. För oss som har haft solsken i princip alla vakna timmar drogs humöret ner lite för varje timme det regnade men efter några timmars bilfärd till Nelson sprack det upp igen och efter mycket om och men hittade vi även en campingplats för kvällen. Stället som vi hittade låg på dead man´s island, och under natten slog datumet om till fredagen den 13:e. Och till råga på allt campade en man med stripigt hår som vi alla var ense om var en massmördare, precis bredvid oss. Efter en delikat middag bestående av tomatsoppa och bröd öppnade sig himmelen igen och vi kröp nöjda in i tältet och låg och läste, lyssnade på regnet och hoppades att morgondagen skulle bli solig.

Det här med parkering

Ja det är en intressant sak, igår letade jag och Jonathan parkering i någon timme och efter att ha hittat en fick vi reda på att man måste köpa biljetterna i en kiosk av nåt slag nere vid foten av berget. Woho ibland är uppläggen riktigt bra men det var i alla fall inte så dyrt. Dock var vi tvugna att förlänga biljetten så imorse kl 07 gav vi oss ut på en joggingtur till bilen. Men vi kom inte ihåg vart vi hade parkerat den förbaskade bilen. En promenad till bilen på ca 15 min blev en springtur på 60 min. Efter att ha irrat runt i en evighet började minnet komma tillbaka och vi kände igen mer och mer längs vägen och till slut uppenbarade sig bilen som en ängel i himmelen.

Rotoroua - Wellington

Ett litet nattligt äventyr från Rotoroua till Wellington startades ca 21.40 från Rotoroua, efter 3 min tog vi första stoppet nämligen en mack såklart. Där inhandlades energidryck, godis, chips, läsk och till mig (Bella) kaffe och choklad. Enligt våra beräkningar skulle vi vara framme i Wellington på morgonen och direkt då ta in på ett hostel för att sova lite skönt och tvätta lite. Precis när vi hade avverkat den första av de 46 mil till Wellington började duggregnet. Vägarna som är i väldigt bra skick men lite smalare än hemma och 100% kurvigare med en maxhastighet på 100 km/h, blev ett äventyr. För det första var det första gången vi körde i regn sedan vi kom till Nya Zeeland, för det andra är vindrutetorkarna de värsta som man kan tänka sig och för det tredje var det dimma. En hal smal dimmig bergochdalbana till höger, vänster, upp och ner traffikerad av enbart lastbilar var vår färdväg. Efter att ha tagit det lugnt i början för att känna av läget började man känna sig lite mer säkert och efter ett tag flöt det på riktigt bra. De fyra passagerarna Jesper, Niklas, Jonathan och Erik roade sig med att dricka energidryck, snaska på godis och spela kort och vara allmänt konstiga. Måste säga att det blev en väldigt intressant natt med en del nattliga stopp, allsång och kortspel. Att bli omkörd på vägen av långtradare i 120 km/h var en upplevelse, speciellt eftersom det efter ofta kom kurvor som var rekommenderat att ta i 25km/h.
Hur som helst kom vi fram till Wellington kl 04.26, långt tidigare än beräknat så tog vi till plan b. Vi trängde alla ihop oss i bilen och fick några timmars sömn innan vi vaknade kl 09 och började leta efter ett hostel. Jag har aldrigt uppskattat en dusch eller en säng så mycket som jag gör nu. Helt otroligt!

Rotorua och den goda lukten

Rotorua är ett centrum för turismen i Nya Zeeland, dock har staden sett sina glansdagar men än finns det faktiskt en hel del intressant att se. Jordskorpan under Rotorua är den tunnaste under någon stad i hela världen vilket gör att det pyser ut svavel lite här och var runt om i staden vilket ger den en mindre trevlig odör.

Jesper, Erik och Niklas var trötta och inte så sugna att göra någonting men eftersom bella och jag ville var lite kulturella gick vi till en geyser/museum park och vandrade runt. Märkligt att se vatten i små hål koka och spruta upp flera meter i luften. Trots lukten var det mycket fascinerande att gå runt och se de olikfärgade klipporna och lerpölarna som puttrade samtidigt som man fick se hur Mauri folket levde och livnärde omking geyserna. Faktiskt kokar de än i dag exempelvis majs och ägg i dessa varma källor, plus att de har gratis tillgång till varmt vatten för att tvätta sig själva.

Senare på eftermiddagen låg vi på en brygga nere vid vattnet och läste och åt lite baguett med tonfisk, gott! Här nere blev också bella förälskad i en gås vi döpte till Mårten.

Vi hade rådslag om huruvida vi skulle köra hela natten ända till Wellington eller om vi skulle stanna en natt i Rotorua. Det visade sig att alla var väldigt sugna på att köpa lite färdkost och sätta sig i bilen och köra hela natten, troligtvis tack vare att alla skulle unna sig något gott att knapra på!

Taupo och 45 sekunder fritt fall

Efter var improviserade bergsklattring begav vi oss till Taupo, en relativt stor stad jamfort med manga andra stader vi passerat eller overnattat i. Taupo ligger langs med Lake Taupo som ar en sjo till ytan lika stor som Singapore sags det. Eftersom det var en sjo var vattnet varamare och vi korde en rugby/apan i mitten lek i vattnet innan middag. Efter att ha kastat oss hit och dit borjade vi dra oss upat mot nattens campingstalle som var en val undanskymd rastplats med vacker utsikt. Till middag blev det spaghetti och tomatsas med kal, ja vi ater fortfarande kal i princip varje dag for det finns inget som ar billigare i varlden an just kal. En dag kanske vi avancerar till rodkal, men an sa lange haller vi oss till den traditionella kalen.
Pa morgonen nar vi vaknade pirrade det till lite i magen nar vi kom att tanka pa vad vi hade bokat in for dagen. Namligen fallskarmshopp! Alla utom Erik hade bestamt sig for att kasta sig ut ur ett plan var en bra sak att gora och ju narmare den inbokade tiden vi kom desto fnittrigare blev vi. Efter att ha degat pa internet nagra timmar, da de senaste inlaggen skrevs till er, begav vi oss ut till flygplatsen. Val dar var det massa information och vantetid och Jesper och Niklas fick aka med det forsta planet medan jag och Jonathan fick sitta och bli mer och mer nervosa. Val i planet kandes det overkligt men ju hogre vi steg desto snabbare borjade hjartat att sla och ett tag borjade jag fundera pa varfor man overhuvud taget gor nagonting sadant. Men det fanns inte mycket att gora at saken, man satt som en liten trasdocka fast i instruktorens sele och nar dorrarna drogs upp och man satt och dinglade med benen utanfor planet hoppade hjartat over nagra slag. Och sedan foll man!
Helt otroligt var det och efter de 45 sekunderna fritt fall lostes fallskarmen ut och jag fick testa pa att styra. Min instruktor gav mig en guidad tur over staden och avslutade med: so that's the end of the guided tour, welcome to my office.

Mt Ruapehu

Efter några koppar god och varm tomatsoppa och bagels begav vi oss söderut om National Park där vi skulle gå upp på det högsta av de tre största bergen. Vi slog läger intill en fors på en sandplan där vi till och med gjorde upp en eld och senare på kvällen satt och pratade och grillade marshmallows. Elden höll oss varma och vi satt länge och spelade kort. Natten däremot var inte lika lyckad. På morgonen kom alla huttrande ut från tältet och bilen, natten hade varit svinkall och utan sovsäckar är det inte så kul. Men laddade inför dagens vandring åt vi vår gröt, packade ihop bilen och åkte upp till foten av berget. Utrustade med mat, bra skor och vatten tog vi två liftar upp för att sedan börja vandringen. Kartan som vi köpte tittade vi inte ens på utan följde informationstjejens råd, att ta den lägsta och minst branta kammen upp till toppen. Vi började gå på vad som vi trodde var rätt väg men vi kunde inte haft mer fel, något som vi dock fick reda på efter att ha kämpat oss hela vägen upp på toppen. Vandringen började över stenblock för att med jämna mellanrum leda oss över snö och isfält. Jag hade tur för mina gymnastikskor är nya med bra grepp, medan de andra gled som Bambi på hal is. Blocken blev brantare och brantare och till slut kom till en stenvägg som blockerade vår väg till toppen. Vi började gå längs med väggen och greppa stenarna som stöd och jag tror inte riktigt att vi fattade vad vi gjorde innan det var för sent för att vända tillbaka. Det kändes som om det blev brantare och brantare och med lösa stenae som ramlade titt som tätt växte obehagskänslan markant. En efter en tog vi oss försiktigt uppåt och eftersom jag (Bella) var sist såg jag till slut ingen och hjärtat började slå hårdare och hårdare i bröstet. Detta var verkligen inget som jag ville göra men det fanns inte så mycket att göra åt saken, vi var alla i samma situation, efter drygt en timme började jag ana toppen och som tur var klättrade Jesper ner igen och gick bakom mig vilket kändes skönt. När jag till slut kravlade upp på toppen och satte jag mig ner på marken fattade jag vad vi precis hade gjort och Jonathan var snabbt framme vid mig och lugnade ner mig. Som tur var kände alla samma sak och resten av vägen var betydligt enklare. Efter en lunch hittade vi faktiskt den riktiga stigen upp som hade gått ca 400 m till höger om oss och var anpassad för alla åldrar. Vi hade alltså tagit den svåra vägen upp för att sedan vika av och gå där man annars brukar behöva rep, fick vi reda på när vi tittade på kartan. Det är bra att köpa en karta och inte ens titta på den. Fy, hjärtat slår fortare bara jag tänker på det även nu. Men hur som helst började vi följa den riktiga stigen som tog oss till en enormt vacker turkos kratersjö som luktade svavel. För Mt Ruapehu är en vulkan som fortfarande idag titt som tätt får utbrott.Efter ytterligare någon timme var vi nere vid bilen igen, efter att i princip ha glidit på snötäcken hela vägen ner, och det kändes skönt att vara på trygg mark igen. Och vi har alla kommit överens om att nästa vandring så ska vi hålla oss till kartan.