Mt Ruapehu

Efter några koppar god och varm tomatsoppa och bagels begav vi oss söderut om National Park där vi skulle gå upp på det högsta av de tre största bergen. Vi slog läger intill en fors på en sandplan där vi till och med gjorde upp en eld och senare på kvällen satt och pratade och grillade marshmallows. Elden höll oss varma och vi satt länge och spelade kort. Natten däremot var inte lika lyckad. På morgonen kom alla huttrande ut från tältet och bilen, natten hade varit svinkall och utan sovsäckar är det inte så kul. Men laddade inför dagens vandring åt vi vår gröt, packade ihop bilen och åkte upp till foten av berget. Utrustade med mat, bra skor och vatten tog vi två liftar upp för att sedan börja vandringen. Kartan som vi köpte tittade vi inte ens på utan följde informationstjejens råd, att ta den lägsta och minst branta kammen upp till toppen. Vi började gå på vad som vi trodde var rätt väg men vi kunde inte haft mer fel, något som vi dock fick reda på efter att ha kämpat oss hela vägen upp på toppen. Vandringen började över stenblock för att med jämna mellanrum leda oss över snö och isfält. Jag hade tur för mina gymnastikskor är nya med bra grepp, medan de andra gled som Bambi på hal is. Blocken blev brantare och brantare och till slut kom till en stenvägg som blockerade vår väg till toppen. Vi började gå längs med väggen och greppa stenarna som stöd och jag tror inte riktigt att vi fattade vad vi gjorde innan det var för sent för att vända tillbaka. Det kändes som om det blev brantare och brantare och med lösa stenae som ramlade titt som tätt växte obehagskänslan markant. En efter en tog vi oss försiktigt uppåt och eftersom jag (Bella) var sist såg jag till slut ingen och hjärtat började slå hårdare och hårdare i bröstet. Detta var verkligen inget som jag ville göra men det fanns inte så mycket att göra åt saken, vi var alla i samma situation, efter drygt en timme började jag ana toppen och som tur var klättrade Jesper ner igen och gick bakom mig vilket kändes skönt. När jag till slut kravlade upp på toppen och satte jag mig ner på marken fattade jag vad vi precis hade gjort och Jonathan var snabbt framme vid mig och lugnade ner mig. Som tur var kände alla samma sak och resten av vägen var betydligt enklare. Efter en lunch hittade vi faktiskt den riktiga stigen upp som hade gått ca 400 m till höger om oss och var anpassad för alla åldrar. Vi hade alltså tagit den svåra vägen upp för att sedan vika av och gå där man annars brukar behöva rep, fick vi reda på när vi tittade på kartan. Det är bra att köpa en karta och inte ens titta på den. Fy, hjärtat slår fortare bara jag tänker på det även nu. Men hur som helst började vi följa den riktiga stigen som tog oss till en enormt vacker turkos kratersjö som luktade svavel. För Mt Ruapehu är en vulkan som fortfarande idag titt som tätt får utbrott.Efter ytterligare någon timme var vi nere vid bilen igen, efter att i princip ha glidit på snötäcken hela vägen ner, och det kändes skönt att vara på trygg mark igen. Och vi har alla kommit överens om att nästa vandring så ska vi hålla oss till kartan.